Mörkret har åter infunnit sig. Den fallande snön smattrar mot det öppna fönstret. Varför vägrar vintern släppa sitt grepp? När ska varma vindar tina både tjäl och själ igen? Det är frågor som dessa som Joakim Paaso ställer sig själv när han ligger vaken om nätterna.

Feberfrossa. Kroppen har förlorat all sin förmåga att ställa in kroppstemperaturen. Täcket åker av och på. Kroppsdelar åker in och ut. Ja jag tycker synd om mig själv. Har under mina 21 år här på jorden aldrig varit sjukt så mycket som den här vintern och varje gång ställer jag mig samma fråga; när ska min själ tina?

Sömn har aldrig varit ett problem för mig tidigare. Har alltid kommit tillfällen att ta igen sig. De dagarna är förbi. Skola varje vardag och på helgerna är jag åter tillbaka på Hulta Ängar. Minns inte när jag senast hade en sovmorgon. Den press som jag lägger på mig själv har heller aldrig varit högre. Har oerhört höga förväntningar på mig själv. Nu när jag vet vad jag vill räcker det inte med att bli bra. Jag tänker bli grym på det jag gör. Nu börjar dock min kropp säga ifrån. Har inget att gå på längre. Jag lever på närhet. För mig kan en oväntad kram göra hela min dag. Jag är fullständigt värdelös som singel. Jag behöver någon som tar hand om mig, någon som håller om mig tills jag somnar, någon som viskar i mitt öra att jag är vacker, någon som älskar mig. 

/Joakim