Det var en dag, inte helt olika denna. Kanske vintern fortfarande härskade över lilla Sverige. Jag skulle snart fylla 17 år. Första året på gymnasiet var lite av en chock för mig. Hade gått in i väggen på grund av den enorma mängd skoluppgifter lärarna lade på oss. Nog för att jag hade underbara vänner, men de precis som jag hade inte tid för mycket mer än skolan. Det var under de ensamma kvällarna, då jag satt framför datorn skrivandes på långa rapporter om bland annat istiden och Europeiska Unionen, som jag förstod. Ensamheten gjorde mig galen. Visste att flera av mina vänner fann en varm kärleksfull famn att söka tröst hos när trycket på dem blev för stort. Insåg att jag var avundsjuk. Varför skulle inte jag också få någon som kunde trösta och älska mig när jag var ledsen och ensam? I 17 år hade jag varit singel och det gjorde mig inget, men nu ville jag känna den känslan som mina vänner pratade om. En bild började forma sig i huvudet på mig. Jag blev rädd för det jag såg. I kissed a boy, and I liked it. Det kändes så fel, men ändå visste jag att det var rätt. Kunde jag vara bög? 

I brist på annat vände jag mig som så många gånger förr till internet för svar. Jag fann Sylvester, ett community för HBT-personer. Trots att jag nu flytt den sidan sedan länge, gav den mig ändå den bekräftelsen jag sökte. Ja jag var nog bög, eller i alla fall bi. Jag sökte mig till QX, där fann jag bland annat Rasmus och Daniel som båda bodde i Borås. Visste att Rasmus gick på min skola. Genom att han gick estet-dans var han skolans mest framträdande bög. Blev många långa fikastunder på Café Latte och snabbare än väntat var jag redo att komma ut för mina vänner. Kim var den första av mina vänner jag berättade det för och strax därpå visste i stort sätt alla andra om det också. 

Den sommaren träffade jag också min första stora kärlek, Sebastian. Visste från första stund att det var honom jag ville ha. Det dröjde dock tre månader innan vi blev ett par. Vi tog ett gemensamt beslut att den stunden vi fasat mest för var inne. Det var dags att berätta allt för våra föräldrar. Sebastian var modigare än mig och var först ut att berätta det för sina föräldrar. Den 18 november 2005 var datumet som fick representera starten på vårt förhållande. Det var dagen då han berättade för sina föräldrar att jag var hans pojkvän. Nu var det min tur. Jag var livrädd. Hade hört så många skräckexempel där andra blivit förskjutna av sina föräldrar med ord som Du är inte längre våran son. Min familj betyder allt för mig. Vad skulle jag göra utan dem?

Det började närma sig jul. For ut till Rydboholm för att tillsammans med mina vänner göra hemmagjorda julkort. Väl där blev det än och annan bild på mig och Sebastian när vi kysstes. Så coolt just då! För att visa min lycka för alla mina andra vänner lade jag upp en av bilderna som visningsbild på MSN. Visade sig sen vara ett ganska dåligt drag för smart som jag är glömde jag ta bort bilden innan jag loggade ut. Dagen efter då min lilla syster skulle logga in kom bilden upp. Hon var då bara 10 år och förstod inte riktigt, utan hon hämtade min mamma. Efter att ha sett bilden kom hon in till mitt rum och frågade vad det var för bild på mig och en annan kille jag hade på datorn. Sen sa hon inget mer. Det dröjde en timme innan hon kom tillbaka och berättade att hon älskade mig för den jag var och att det inte var så mycket mer än att acceptera det. Då hon berättade det för min pappa visade det sig att även han sett bilden, men inte sagt något.

Det har gått fyra år nu. Mycket har hänt sedan dess. Bra och dåliga erfarenheter, men med hjälp av dem är jag idag en starkare person. Jag trivs med den jag är. I'm so gay that I shit rainbows!



/Joakim