Det är alla hjärtans dag. En dag man ska spendera med sina nära och kära. Istället finner jag mig själv sittandes ensam i mitt mörka rum. Mina föräldrar dissade mig för att åka till Skåne och min lillasyster är hos några vänner, så vårt hus ekar av tomhet. Istället för att umgås med mina vänner har jag spenderat hela dagen på jobbet, 7-21. Som tur är har jag haft min älskade Ciler och mina små tanter att krama under dagen.

Slog mig innan idag att det är första alla hjärtans dag på länge som jag är singel. Fatta vilken ångest jag fick. Har alltid tagit den här dagen för given, men nu känner jag mig verkligen ensammare än på länge. Hur länge ska det dröja innan jag blir lycklig igen?

loneliness is always looking for a friend
it found me once and it has been around since then
loneliness is never waiting by the door
it sweeps right through and it will never be ignored
why, why was I chosen?
why am I left without?

/Joakim