En yngre man hittades på söndagsmorgonen död på Carl Skottbergs gata nära Slottsskogen i Göteborg. Polisen misstänker mord. På söndagskvällen hade polisen identifierat den döde. Enligt tidningen Göteborgs Posten, var det en pojke i övre tonåren.

Klockan närmar sig midnatt. Sitter vid aftonbladet för att hålla mig uppdaterad om vad som händer runt om i världen när min blick fastnar vid en artikel om en ung kille som misstänks blivit mördad. Vet inte varför jag blir så gripen av den. Kanske för att det faktiskt skulle kunna vara jag. Inte för att jag själv var nära platsen, men jag mår ändå lite dåligt. Om några dagar har de antagligen avslöjat vem killen är och alla journalister kommer att gissa vilt hur mordet gått till. Ganska respektlöst.

Kan inte riktigt släppa tanken på döden. Tänk hur jag det skulle vara om jag dog. Vad har jag lämnat för avtryck efter mig på folk i min omgivning? Vet de vem jag är? Ser framför mig hur mina nära och kära sitter stela i bänkraderna klädda i svart, möjligen gråter och det är som en tung grå slöja har släppts över alla. Är det verkligen jag?

Jag vill inte tro på att detta är sant. Jag vill tro att jag är en positiv person. En kille med en färgstark personlighet. En som sprider värme med hjälp av en så enkel sak som en kram, som visar sina känslor, som vågar stå på sig om sina åsikter och värderingar och som inte är rädd för att älska.

Skulle inte stå ut med att folk mindes mig med sorg. Jag vill att de ska minnas mig med ett leende på läpparna. Jag har aldrig varit en person som haft någon större förkärlek för svart. På min begravning vill jag att alla ska vara klädda i ljusa livfulla färger, varför inte blått, gult, vitt eller rosa? Jag har en psalm som berör mig mer än någon annan, Du omsluter mig. Annars är jag inget direkt fan av kyrklig musik. Alla som läser min blogg har nog insett vad för sorts musik som representerar mig.

Nu ska ni inte tro att det här är någon sorts avskedsbrev. Även de bästa kan få sådana här tankar. Joakim Paaso är full av livsglädje och har många fler människor att sätta sitt avtryck på eller helt enkelt bara ge dem en kram.

/Joakim